"PORTAL" – MATHIAS MEYRELL. VINNARBIDRAGET I FANTASTIKMÄSSANS NOVELLTÄVLING 2024. 

1 

Han hade nästan synkat sitt eget hjärta med stadens puls vid det här laget.

Du-dunk, Du-dunk, Du-dunk.

Dessa smutsgrå betongkolosser han behövde passera vareviga dag under ett skolår som aldrig verkade vilja ta slut. Bilarnas ilskna tutande. Kamraternas likgiltighet. Vuxnas ovilja att se. Villorna med sina fönster, som tomma ögon spanande på ingenting.

I allt detta befann sig alltså trettonåriga Maximillian Engelbrecht Gabrielsson som här och nu kände att han nästan smälte ihop med stadslandskapet, både till kropp och själ.

Du-dunk.

Max hade blivit grym på sin självlärda parkour och tur var väl det. Annars hade han garanterat kommit hem med blåmärken och skrapsår ännu oftare än vad som nu var fallet. Staden som omslöt honom var hård för den som föll och kanske inte den vackraste att befinna sig i alltid, men att skylla på den för ens största problem vore ganska märkligt, ja rentav felaktigt. Orsaken, tänkte Max, låg snarare hos stadens invånare. Vissa yngre människor, för att vara mer specifik. Tonårskillar i skolan.

Du-dunk, Du-dunk.

Är det tal om nödvändiga skills här? Ja. En pojke, i det här fallet Max, behövde verkligen särskilda kunskaper för att komma undan en trio som Reza, Oscar och Amin. Efter hand som de blivit allt mer kreativa i sin katt-och-råtta-lek behövde han också bli det.

Du-dunk, Du-dunk, Du-dunk.

Nu, till exempel, hade de lyckats jaga honom utanför hans eget område och in i en stadsdel han inte kände till. Det gjorde allting svårare eftersom han inte kunde använda sina vanliga gömställen och genvägar för att komma undan. Till saken hörde också att hans förföljare var vältränade fotbollskillar allihop och Max var en lätt överviktig trettonåring som mest gillade böcker och datorer. Och böcker om datorer. Just idag var ryggsäcken dessutom full av fantasy- och Mangaböcker som Max lånat på skolbiblioteket och den tyngde ner. Gjorde honom till ett lättare byte.

Duu-duunk.

Ja, nästan vem som helst kan väl förstå att under de omständigheterna var det inte världens enklaste sak att komma undan ett testosteronstint jaktlag med hjälp av enbart fysisk snabbhet. Barn med hjärtan som Maximillian Engelbrecht fick ta till andra sätt, som överlägsen IQ och parkour, men ibland räckte inte ens det till.

Idag verkade det bli en seger för katterna. Max var ute ur sin trygghetszon och han flåsade tungt av ansträngning. Benen värkte. Han såg redan framför sig hur Reza tryckte upp honom mot en vägg i någon gränd i närheten medan Oscar och Amin tog sig tid att komma på nya kreativa öknamn och sätt att göra honom illa utan att det syntes för mycket utåt.

Maximalt antal Du-dunk!

Max kämpade vidare men visste med sig att han inte skulle orka länge till. Det var kanske lika bra att ge dem vad de ville ha den här gången så att han kunde få gå hem och läsa sina böcker om svärdskämpande hämnare med stora hjärtan.

Hans mobbare saktade ner en aning. Visste att deras byte började tappa kraft. De halvjoggade femton meter bakom honom och log samtidigt. Verkade inte ett dugg tagna av den långa jakten.
   
   "Fan ta er", tänkte Max!" samtidigt som landskapet passerade långsamt, i hans nuvarande takt. "Kan ni inte bli lite trötta i alla fall? Det är orättvist."

Han stapplade vidare och började leta efter nya flyktvägar. Liknelsen med katterna och råttan kändes som en sanning nu. Råtthuvudet Max sniffade desperat från sida till sida av gatan. Samtidigt hörde han hur katterna ökade farten lite bakom honom. Bara tillräckligt för att fortsätta skrämma den lilla gnagaren så att den inte slappnade av för mycket i sin flykt.

Du-dunk! Du-dunk! Du-Dunk! Du-Dunk!

Nu övervägde Max seriöst att stanna upp och överlämna sig, men just då fick han syn på en skylt snett över gatan. "ALIS INTERNETCAFÉ" stod det med futuristiskt snedlagda bokstäver. Blå text mot vit bakgrund. Ingången var inte mer än tjugo meter bort och Max tog ett snabbt beslut. Han kunde lika bra ge allt den sista biten. Om det var låst så hade han förlorat. Då skulle han stanna upp och ta sitt straff, för vad det nu var han inte hade gjort sina mobbare den här gången.

Max tänkte på sina största hjältar Frodo och Sam när han satte fart mot internetcaféet. Förföljarna uppfattade direkt vad Max försökte göra. Samspelta som de var efter åratal ihop i fotbollslaget så dröjde det inte länge innan de gemensamt spurtade efter Max som om de jagade en boll i straffområdet. Priset gick till den som kunde sparka bollen, eller mobboffret, in i mål. Så var det ju. Inga konstigheter egentligen.

Trots Max försprång var killarna nästan ikapp honom när han slet tag i dörren, kastade sig in i lokalen och stängde dörren bakom sig. Sekunderna efter var de på dörren, men stannade av någon anledning upp. Glodde in genom glasrutan. Max backade med blicken mot utgången. Såg fångstlusten i sina förföljares ögon. (Nu tänkte han på dem som vilda orcher.) Av någon anledning öppnade de inte dörren, stod bara där utanför och stirrade på honom. Vem var freaket här egentligen? Max backade lite till och såg sig omkring.

Trots rädslan och ett ihärdigt Du-dunk i bröstet registrerade han att lokalen verkade tom på folk. Det fanns datorer längs med väggarna, men ingen satt där och spelade, eller ens surfade på nätet.

"Kan jag hjälpa dig med nåt?"

Max snurrade runt. Han var svettig och adrenalinet pumpade fortfarande runt i kroppen. Han stirrade framför sig och försökte fokusera på personen som talat, samtidigt som han kände killarnas blickar bränna i ryggen. En man var det, som inte såg direkt gammal ut men inte ung heller. Som en lite äldre pappa kanske. Eller en yngre morfar.

Mannen hade tjockt svart hår med en hel del tjocka grå streck här och där, särskilt på sidorna. Mustaschen var ungefär i samma skick. Ovanför den ganska kraftiga näsan satt ett par mörka ögon som såg nyfiket på Max. Det fanns ingen ovänlighet där, som till exempel hos Reza, Oscar och Amin. Mannen var klädd i en klarvit skjorta som såg nystruken ut. Den var prydligt nerstoppad i ett par kakifärgade byxor. Skorna skulle man nog kalla finskor, sådana som Max aldrig ägt. De var svarta och ganska blanka. Till kroppsformen var mannen varken tjock eller smal, men någonstans där emellan. 

"Killen? Hallå? Kan jag hjälpa dig med nåt?"

Rösten igen. Munnen som talade under den buskiga mustaschen. Max fick nästan panik. Hur länge hade han egentligen stått där och zonat ut och glott på den stackars internetcafémannen? Hur knäpp måste Max inte ha sett ut?

"Ehh…", fick Max ur sig. Han nickade bakåt mot dörren just som ett hårt slag dunsade till mot glasdörren. Han ryckte till.

Du-dunk!

Cafémannen som tidigare inte verkat ha tagit någon notis om killarna vaknade till av slaget, svepte förvånansvärt snabbt förbi Max, stegade fram till dörren, slet upp den, gick ut och stängde den med en smäll bakom sig. Max kunde inte höra vad de sa där ute, men det var som att se Mufasa skrämma iväg hyenorna i Lejonkungen, fast med ljudet på mute. Gesterna hos mannen och de tre killarna i hans egen ålder berättade hela den korta historien och snart var trottoaren tom.

Max unnade sig ett rejält "Yes!" ut i den tomma lokalen när triumfen var ett faktum.

"Shit vilken grej", sa Max spontant när mannen återvände. Han kände sig imponerad och lite skakig. Var han verkligen i säkerhet nu? Eller skulle killarna återkomma med ett större gäng? Det var knappast troligt. Det var alltid de tre som bråkade och mobbade. Varken fler eller färre. Många på skolan orkade verkligen inte med deras attityd, men ingen gjorde något åt killarna.

Mannen drog en hand genom håret och verkade smått oberörd av sin insats. "Ingen big deal. Skitungar vet bättre än att bråka med gamle Ali. Alla känner mig här, förstår du. När jag säger mitt namn, de vet att det är dags att dra. Så, de var efter dig, va? Varför?"

Max såg ingen anledning att ljuga. Denne Ali hade ju precis räddat honom och var väl värd ett ärligt svar. Han ryckte på axlarna. "För att de tycker jag är en liten råtta. Som ska jagas. Det har varit så hela året, sen jag började sjuan."

Ali såg på Max. Hans blick fixerade Max, ögonen en aning sökande men inte stränga.

"Vad heter du?"

"Maximillian Engelbrecht Gabrielsson." Han sträckte artigt ut handen i en hälsning så som han hade lärt sig av sin pappa innan han försvann. När han såg hur det ryckte lite i Alis mustasch efter den långa presentationen sa han istället "Max. Jag heter Max." Han drog tillbaka handen.

©Mathias Meyrell, 2024